En särskild problematik uppstår ofta när arkivbildaren avlidit och de efterlevande upplever "de gamla papperna" i personarkivet som en besvärande tillgång utan ekonomiskt värde jämfört med övrig kvarlåtenskap. De anhörigas villrådighet gäller mindre de personliga handlingarna än materialet från den avlidnes offentliga verksamhet i föreningar, kommuner, företag mm. I alltför många fall blir lösningen att kasta eller bränna detta material, ett tillvägagångssätt som orsakat betydande arkivförluster och som man måste avråda från också därför att det dels är osäkert vem som äger de handlingar arkivbildaren förvaltat i egenskap av förtroendevald, dels i många fall rör sig om historiskt värdefullt material. Därför bör man antingen kontakta de föreningar etc som materialet härstammar från för eventuell återlämning eller rådgöra med närmaste folkrörelse-, kommun- eller landsarkiv eller med den lokala hembygdsföreningen. En viktig förebyggande åtgärd är att var och en själv så långt möjligt ordnar sitt material på ett enkelt och överskådligt sätt och inte överlåter denna grannlaga uppgift på anhöriga eller utomstående med sämre möjligheter att bedöma dess värde och struktur.
